Akta dig för det som inte diskuteras

I förra veckan sammanträdde FN i London för att bedöma den samlade effekten av de fem ledande kroniska sjukdomarna: cancer, diabetes, psykisk sjukdom, hjärtsjukdom och luftvägssjukdomar. Olika miljörisker analyserades avseende hälsa och ekonomi. En miljöfaktor lyste dock helt med sin frånvaro: intåget av trådlös teknik i varje aspekt av livet.

Organisationen World Economic Forum (WEF) uppskattar kostnaderna för de ovanstående fem sjukdomarna under de närmaste 20 åren till 47 000 000 000 000 dollar, alltså cirka 330 000 miljarder kronor. Enligt WEF dödar dessa sjukdomar mer än 36 miljoner människor/år och kommer att utgöra fyra procent av världens årliga globala BNP under de kommande två decennierna.

World Economic Forums sammanställning publicerades två dagar innan FN:s möte. Fokus för FN:s diskussion var att komma med en plan för att hantera de växande nivåerna av död och handikapp från dessa extremt kostsamma sjukdomar – medicinskt och i termer av förlorad produktivitet – som ofta kopplas till dålig kost, tobak, alkohol och brist på motion.

Men kan den största sjukdomsfaktorn av dem alla vara trådlös kommunikation?

Och i så fall, riskerar vi då i framtiden en humanitär och ekonomisk katastrof?

Det är gåtfullt att den oro som uttrycks i president Barack Obamas ”Cancerrapport 2008–2009”, publicerad 2010, inte behandlas på World Economic Forums toppmöte, ej heller på FN:s. Denna oro har uttryckts som följer: ”Eftersom användningen av mobiltelefoner har ökat, så har också oron för deras potentiella skadliga hälsoeffekter ökat, speciellt avseende mobiltelefonanvändarnas eventuellt större risk för hjärncancer. Mobiltelefoner och liknande enheter blir mer sofistikerade varje år och får alltmer utökade funktioner, och mängden strålning ökar.” Dessutom varnade rapporten för: ”Även om riskökningen för hjärntumör ännu är relativt liten, så kommer ändå antalet drabbade människor att bli mycket, mycket stort.”

I dag finns det över fem miljarder mobiltelefoner i bruk världen över. Tills helt nyligen erbjöds telekombranschen garantier från WHO som inte kunde hitta ett samband mellan mobiltelefoner och hjärncancer. Situationen ändrades dock hastigt i maj i år när WHO:s internationella byrå för cancerforskning möttes i Lyon, Frankrike, och klassificerade radiofrekventa elektromagnetiska fält som möjligen cancerframkallande för människa, baserat på en ökad risk för gliom, en elakartad form av hjärncancer, i samband med mobiltelefoni.

Vi måste därför be alla länder som deltar i FN:s möten att även ta upp det mycket verkliga hotet från mobilstrålningen. Att man inte redan gjort det – tillsammans med dålig kost, tobaksbruk, alkohol och brist på motion – kan tolkas som att de senare inte värderas till tre–fyra biljoner dollar/år och ej heller har en generös lobby med tillgångar på över 85 000 000 dollar/år.

Det finns i dag många vetenskapliga arbeten som pekar ut trådlös teknik som en potentiell hälsofara inom alla de ovanstående sjukdomsområdena. Om dessa resultat visar sig vara sanna så kommer den omfattande spridningen av trådlös teknik att i sig borga för mycket stora hälsomässiga och ekonomiska skador. Fram till att World Economic Forum ser elefanten i rummet, kommer varje förutsägelse om vår framtid vila på en mycket bräcklig grund. Kanske dags att börja att diskutera detta?

Olle Johansson

docent, Karolinska Institutet, Stockholm

Susan Foster

Masters in Social Work, Rancho Santa Fe, Kalifornien, USA

Är vi rädda om våra barn?

I TV och media berättar man om ”prov att utrusta barnen med GPS-sändare”. Det ska göra det lättare för personalen att hitta barn som glömts kvar eller gått vilse under en utflykt, skriver Sydsvenskan.

Barnen förses med GPS som rapporterar till en smart mobiltelefon. Om ett barn kommer utanför en bestämd radie larmar telefonen om att ett barn saknas och var det befinner sig.

Föreståndaren säger att tekniska prylar aldrig ersätter personalens rutiner.
Intresseorganisationen SKL har inget emot att enskilda förskolor skaffar utrustning för att hålla koll på barnen. Man utgår från att förskolorna frågar föräldrarna först.

Sändaren är en extra säkerhet. Under de två år som västarna har använts har det aldrig hänt att ett barn kommit för långt ifrån gruppen, mellan 100 och 150 förskolor runt om i landet får reflexvästar med radiosignal. Skulle ett barn komma utanför zonen skickas ett larm till personalens bärbara monitor.
Radiosignalen kan uppfattas på 1500 meters avstånd och kan fångas upp av vilken pejlutrustning som helst.

Vad händer när ett barn dagligen utsätts för mikrovågsstrålningen från GPS-sändaren som är inlagd i skyddsvästen? Barn är mer känsliga för mikrostrålning än vuxna och en räckvidd på 1500 meter säger ändå en del om den strålning de kan utsättas för.

Mona Nilsson skriver i sin bok Mobilstelefonins hälsorisker. ” Det går inte längre att hävda att vi inte känner till någon mekanism som kan förklara att mobilstrålning kan orsaka vilken sjukdom som helst hos människor och djur. Det finns omfattande belägg för att radiofrekvent kan vara cancerogen på flera olika sätt”.

WHO har sedan tidigare länge konstaterat att barn har en unik känslighet för olika miljöfaktorer, som bland annan radio- och lågfrekventa fält.

Vem kan garantera att barnens hälsa inte är i fara. Många forskare och läkare har påpekat faran med icke-joniserande strålning och att kommande generationers hälsa kan vara i fara.

Egon Reiver

Hur är tillgängligheten för funktionshindrade om 5 år?

Det är svårt att svara på, men med den takt och det intresse som många ansvariga myndigheter jobbar med idag lär det inte vara någon större förändring. Idag gäller hög produktivitet som genererar i höga vinster för företag med flera.

Att lyfta fram visioner och förslag är näst intill omöjligt, om man vill vara verklighetsnära.

För några dagar sedan lyssnade jag till en kvinna som är bosatt i Strasbourg (Frankrike) och jobbar för en miljöorganisation mot master och högfrekvent strålning bl.a. Hon har byggt upp kontakter i Europaparlamentet, och hade en mycket intressant föreläsning.

Dagens förmyndarsamhälle är en verklighet, där lobbyister och tillverkningsindustrin inom alla områden jobbar mycket intensivt, deras roll är att påverka politiker inom EU och det går ca 4-5 lobbyister på varje politiker.

Deras ambition och påverkan på politikerna är otroligt stort, det finns många tydliga exempel på det.

Dagens samhälle har blivit ett förmyndarsamhälle i stora drag, var folkets makt tagit vägen?

Ett förmyndarsamhälle kan vara farligare än ett diktatursamhälle, verkligheten överstämmer inte med vardagen. Lobbyister, expert- och riskförnekare i olika organisationer gör allt för att tysta ner problemen och förvränga dagens sanning.

Girighet och makt är det som genomsyrar stora delar av vårt samhälle, mänskliga rättigheter är demokrati som lätt faller mellan stolarna.

Livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, krigsindustrin och telecomindustrin är maktfaktorer i dagens samhälle, deras verksamhet styrs av proffs som är riskförnekare. Alla gifter och kemikalier vi stoppar i oss, kläder vi har på oss eller det runt omkring oss talas det med en låg ton i, som de flesta av oss inte fäster större vikt vid. De infiltrerar vår vardag och deras intresse är att vi ska handla och konsumera så mycket som möjligt.

El- och strålningsöverkänsliga personer har ett starkt behov av lågstrålande zoner i samhället för sittboende och för sin existens, de vill leva som människor och må bra, med vårt strålningsmassiva samhälle bryts deras hälsa ner tills kroppen inte klarar av strålningen från master och basstationer.

De flesta människor och djur påverkas av mikrovågsstrålningen, en del personer drabbas hårt, andra lindrigare och en del kanske nästan obemärkt.

När myndigheter talar om miljöhälsan berör det bara vissa områden

Europarådet är en parlamentarisk församling som har 47 medlemsstater, de har lagt en resolution som rekommenderar alla medlemsstater ”en lägsta strålningsnivå från basstationer och master, som är en demokratisk och mänsklig rättighet”.

I ett debattprogram ”Miljö och utveckling” i TV sa en av de medverkande: ”En ensam människa är ingen människa”, ”syns man inte så finns man inte” är en annan tolkning som tyvärr existerar i dagens samhälle, ett sätt som kan belysa vårt problem hos många el- och strålningsöverkänsliga personer.

Det är en stor skam att detta problem fortfarande förnekas i organisationer, i samhället, i tillverkningsindustrin på grund av deras girighet och fokusering på höga vinster. 

Det gäller alla människor som med sina funktionshinder och handikapp förnekas i dagens samhälle och förvisas till ”gömställen” där ”en ensam människa inte är en människa” och ”syns man inte så finns man inte.”

Det finns människor som viger sitt liv för att hjälpa och stödja de drabbade i samhället, det är ni som är vardagens hjältar, det är ni som arbetar i det tysta.

Många andra blundar eller riskförnekar verkligen, stanna upp – tänk om det var du som hade varit en av dem som var drabbad istället!

Egon Reiver

Kvicksilverutsläpp

I vecka 36 brann ett flerfamiljshus på 11 lägenheter ner i Eksjö under tragiskt förhållande. Ingen människa blev skadad men tragedin kvarstår.

Tänk tanken att varje lägenhet hade 20 st. lågenergilampor i varje lägenhet gånger 11 st. lägenheter, kvicksilver som frigörs i värmen och lågorna.

Vid detta fallet frigörs ca 440-1100 mg kvicksilver i luften och bland brandrester, som sprids i omgivningen.

Handeln och de stora elleverantörerna har vid flertal tillfällen informerat i TV, radio och media om hur viktigt det är att använda lågenergilampor (lysrörslampor) för att spara el. Man har talat sig varm om hur mycket ström man kan spara, en sanning med modifikation.

Men inte med ett ord har nämnts om att varje lågenergilampan innehåller 2-5 mg Hg (kvicksilver). Inte ett enda ord om oaktsamhet eller farlig hantering.

Vad händer om ett flerfamiljshus eller en villa brinner, när allt kvicksilver förångas i omgivningen, med andra ord skapar utsläpp av kvicksilver i omgivningen, vårt näst farligaste miljögift efter kärnkraft.

En lågenergilampa är tillverkad i plast, en test vid brandskyddet i Stockholm visade det att den antänds och brinner vid höga temperaturer. Inte ska våra brandmän behöva utsättas för mer miljögifter än nöden kräver.

Det går åt 10 gånger mer energi att tillverka en lågenergilampa mot en vanlig glödlampa och många komponenter som alla ska separeras när lampan är förbrukad, som har många giftiga ämnen.

Vid kallare än +7°C kommer inte lågenergilampan upp i rätt arbetstemperatur och ju kallare desto svagare lyser den.

Mer än +50°C kan elektroniken i lampan skadas och därför är den högst olämplig i bastu.

Hur många vet och tar ansvar för en förbrukad lågenergilampa, som är miljöfarligt gods och ska lämnas in på miljöstation.

Kemikalieinspektionen skriver på sin hemsida: Rekommendationer när en lågenergilampa går sönder. Stäng dörren till rummet där en varm lågenergilampa gått sönder. Ventilera rummet (öppna fönster) och lämna rummet. Den Europeiska lamporganisationen (ELC) rekommenderar att man lämnar rummet i ca 30 minuter.

Samla senare upp lampresterna med en styv bit papper eller kartong och torka golvet och andra ytor i närheten av den trasiga lampan med en liten fuktig trasa.

Lägg lampresterna i en glasburk med lock. Lägg även trasan i glasburken, förslut burken och märk den med texten: ”Kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”.

Lämna burken till returhantering som är avsedd för miljöfarligt avfall.

Använd inte dammsugare, det finns risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften. Det ökar risken för inandning.

Vid eldsvåda kan inte denna rekommendation levas upp till. Är vi inte mer rädd om vår miljö, har vi inte alldeles för mycket miljögifter i vårt boende och runt om kring oss ändå?

Det får väl räcka nu?!

Egon Reiver